1 Redogör för samernas övergång till rennomadism och renskötsel. Vilka faktorer bidrog till denna förändring? Vilka ekonomiska och sociala konsekvenser har den haft för det samiska samhället?
en renodlad näring – rädda en varg, skjut en same
Byteshandel/handel ledde till god tillgång på (”importerad”) mat och därmed en ökad samisk befolkning, ökad befolkning kräver i sin tur mer mat (vilt, fisk) och från att ha renen som ”hemhjälp” (drag-, klövje-, lockdito) inser man att utökat antal renar är ett lättillgängligt sätt att mätta alla munnar.
Kung Kalle behövde mat till sitt krig med Polen, skattevalutan förändrades från päls till torrfisk och renar. Valutaförändringen och det faktum att det började bli utjagat gjorde att skinnhandeln tynade bort och dog. Enligt Lundmark tog staten mest hanrenar i skatt och med vajaöverskottet torde avel varit en inte alltför långsökt utvecklingsväg. Både för egen mat och för att klara skatten och sedan till sist som inkomstkälla.
Och vips från litet nöjt jakt/fångst/fiske-folk till renodlande skattebetalare med en av staten fastslagen försörjningsmöjlighet utlämnad till faktorer som man inte kunde råda över – betesbrist, vädret, rovdjur, sjukdom[1]. Begränsningen till en försörjningsmöjlighet toppat med riktigt allvarliga oår i slutet av 1700- och början av 1800-talen och utslagningen var ett faktum, fattiglappen och sockenlappen likaså. Skattetrycket var högt, folk drevs in i armod eller rymde till Norge och för att få in någon skatt alls modifierades nivåerna.
Den kvartsmiljon renar som finns i dag (2005)ägs av 4.500 personer; några hundra äger fler än ett par hundra. Om det krävs minst 400[2] renar för att kunna leva av rennäringen så är ju detta ett intressant experiment i statlig regi. I stället för att leva tack vare sina renar ska samen som renskötare i dag leva av vinsten på renköttsindustrin. Investeringskostnaderna är märkbara; kommunikationsutrustning, skoter, fyrhjuling, helikopter och beskattningen sker på en uppskattning av kommande kapital inte på avkastning eller rörelseresultat – en kalkyl som verkar mer än lovligt skranglig ekonomiskt och är förödande kulturellt. Renskötsel och renägande är inte synonymt och i dag är rennäringen för många en hobbyverksamhet som inte kräver några större insikter i eller lärdomar från den mångtusenåriga samiska kulturen. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se att staten genom att styra om villkoren för rennäringen har minimerat vikten av traditionell kunskap och därmed byggt förutsättning för att avveckla rennäringen som samisk.
När marknaden för samiska produkter krymper, fler slås ut ur rennäringen och andra försvinner till Norge blir samerna färre och möjligheten/förmågan att bevaka/påverka egna intressen försämras. Och av de kvarvarande är det färre och färre som är riktiga samer – i och med rennäringens framfart började en uppdelning av samerna äga rum, de renägande och resten. Villkoren för identifikation är hårda och satta av extern. Definitionen att en same är en renägare är har sin grund i gamla rasresonemang.
Demokrati och jämlikhet är satt ur spel genom att antalet renar står i direkt proportion till antalet röster i samebyn – och samer utanför samebyn har inget att säga till om alls. Jämställdheten, eller rättare sagt avsaknaden av är inget som är särskilt unikt för samebyn – det är ett faktum där som i samhället i övrigt.
De som inte får plats i samebyn försvinner in i storsamhället, språk och kultur utarmas.
2 Redogör för den politiska utvecklingen under 1900-talet i Sverige med hänsyn till samernas situation. Vad karaktäriserade samepolitiken då? Vilka konsekvenser har den haft för samerna? Redogör även för hur den har påverkat samernas politiska verksamhet.
ras, rasade, rasande – lapprivilegiet, lapproletariatet
Rasforskning, industriell expansion, nationalism, segregation, lapp ska vara lapp, assimilation, statsnationalism, migration, unionsupplösning, exploatering, påstådd immigration, (sviter av) paternalism och kulturhierarki.
Vitt skilda argument, från särskiljning och nomadskolor, till assimilering och lapp ska vara lapp-politik, via 1917/18 med de första samiska landsmötena till 1993 med sametingets instiftande och samebyarnas förlust av småviltjakten på fjället, har lett till så vitt skilda konsekvenser att jag inte kan säga att något egentligen karaktäriserat politiken.
Minsta gemensamma nämnare är dock, enligt mig, osynliggörande och diskriminering[3].
Början av 1900 bär med sig nomadskolor, särbehandling och definierade av samer och deras lämpliga näringar, vad som är välgörande och inte; de inte bör exempelvis inte ha för mycket kontakt med svenskarna/civilisationen.
Politiken har ett probleminriktat förhållningssätt; administration av rennäringen, bryta armodet hos fattiglapparna, ras omvandlas till ekonomi. Början till slutet torde gå att hitta i skeendena kring lappkommittén 1919 och renbeteslagen 1928 där en same är en renägare och vi landar i rennäringslagen 1971. Rent juridiskt torde det mycket svårt för 71:an och sametingslagen 1993 att existera parallellt, men det har staten ännu inte tagit ansvar för.
Jag uppfattar att det skiljer märkbart, framför allt i början av 1900-talet, mellan nationell, regional och lokal myndighetsrepresentation. Det som sägs och beslutas i Stockholm, i regering och riksdag, får inte alltid genomslag, eller rätt genomslag ute i landet. Eftersom nationella beslut inte heller tas med korrekta lokala variabler som grund blir de inte optimala. Ofta råder djungelns lag. God representant för detta missförhållande: den föga charmerande Isak Tiock.
Sveriges och Norges politiska mellanhavanden har påverkat; gränsbetet – fjällsamer tvingas söder ut och kolliderar med skogssamer. Det som såg så bra ut 1751 föll platt 1919 och när den extensiva renskötseln drar söderut för att överleva gjorde den det på bekostnad av den intensiva renskötselformen.
Mycket av den politiska organisationen, intresseorganisationerna, sammanslutningarna i det samiska samhället finns som en respons på redan existerande faktum. De flesta reaktiva, sällan proaktiva. Instanserna ses som tandlösa[4], obekväma och till och med löjeväckande av alldeles för många medborgare och myndigheter.
Genom statens politik kring renägandet så känner majoriteten samer i dag inte någon samhörighet med det samiska/de samer som syns i samhällsdebatten, i media och står som representanter för det samiska folket.
Slutet av 1900 stoltserar med sig språknämnder, skolor/utbildningsinstitutioner, sameting, kulturell renässans, teater, etnochic, representation i myndigheter, remissinstanser. En offentlig ursäkt från jordbruksminister Annika Åhnberg. En av FN proklamerad urfolks-dekad leder bland annat till en nationell informationssatsning[5].
Det kan se ut som det samiska samhället i dag kan påverka rikspolitiken, är demokratiskt, jämställt och rättvist men egentligen är bara man satt att lösa ut det staten ställt till med under de senaste 500 åren.
Utan befogenheter.
3 Hur gick kolonisationen av Sápmi till? Vilka ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser har den haft för den samiska befolkningen?
staten och kapitalet – vaddå ILO?
Naturresurser exploateras, vägar och andra byggnadsverk uppförs lika ogenerat i dag som förr. Och när näringslivet anser att Sverige bör ta vara på de stora outnyttjade [6] landområdena i norr, så upprepar sig historien.
Det som började som ömsesidigt handelsutbyte för tusen år sedan, blev beskattningsbar handel, övergick beskattningsbara individer; beskattningsbara geografiskt avgränsade områden och där bedriven verksamhet, kulminerade i industrieran med gruvdrift, vattenkraft och skogsbruk, medförde att staten insåg att själva området var mer intressant än det man kunde ta in därifrån som skatt.
Kyrkan.
Nasafjäll, Kedkevaare, Alkavaare. Körslor som dagsverken. Det fungerade ömsesidigt obra. Staten beslutade befria samerna från malm- och varutransporter och låta bönder ta över dessa, inga bönder fanns i norr så de skulle importeras. Mark, startkapital och skattelättnader användes som migrationsstimuli. Staten slog fast att nybyggare och samer utan problem kan leva och försörja sig sida vid sida då deras verksamheter är väsensskilda. I förstone ser det ut som om Lappmarksreglementet faktiskt värnade samiska intressen, men glöm inte att staten i en handvändning de facto ”dubblar” antalet personer att beskatta.
Mitten av 1700 har ökande svensk befolkning och goda odlingsår satt fart på norrflyttningen. I de åren dras Lappmarksgränsen (jmf odlingsgränsen ca 150 år senare) norr därom ska samen väga tyngre än nybyggaren. Men i och med att nybyggarna blir fler och samerna färre… Lundmarks essens[7] om den lokalt praktiserade politiken i länsstyrelserna under den senare delen av1800: ”1) Kronojord är länsstyrelsens angelägenhet; 2) länsstyrelsen bestämmer över lappskattelanden; 3) alltså är lappskattelanden kronojord” visar att när Sverige under 1900 bygger folkhemmet kan staten plocka vattenkraft, skog och malm norrifrån utan att det samiska samhället kan göra några som helst anspråk på vare sig mark, vatten eller ekonomisk ersättning. I praktiken innebar det att staten helt plötsligt kan påvisa att staten äger marken och samerna ska betala för nyttjandet, som de naturligtvis fått sanktionerat av berörd myndighet.
Samerna är nu i det närmaste rättslösa och det visar sig i Lappträskmålet 1760-1785; avvittring under första kvarten av 1800; skattefjäll 1841; 1886 och 1928 års renbeteslagar och förlusten av lappskattelanden; Skattefjällsmålet Jämtland 1966-1981; vattenkraftens utbyggnad under 1960-talet; jakträtten 1993; vinterbetesland i Härjedalen 1996; svenska statens vägran att ratificera ILO 169, fortsatta vägran 2005.
Grunden för samerna att socialt, kulturell och ekonomiskt ska kunna leva som ett folk är borta; marken och naturresurserna förstatligade. Jakt- och fiskerätten i Sameland ligger bortom samisk kontroll. Renbetesland och flyttleder står under vatten, eller genomskärs av vägar och järnvägar. Staten ”låter” privata intressen stoppa vinterbete. Samebyarna är bara för de renägande samerna, resten har gått upp i storsamhället där de har försörjning och boende.
De sociala systemen med nåjd, familj, familjegrupp blir otidsenliga i och med att det levnadssätt som varit deras upphov inte längre existerar.
De nio språken kallas ”dialekter av ett språk” för att ”ge större tyngd” i minoritetsspråksutredningen. De utarmas eftersom de glider längre och längre från att användas i sitt ursprungliga sammanhang. Min förhoppning är att det samiska samhället ska våga samlas kring nordsamiskan för att ge bästa förutsättningar för åtminstone ett använt/levande språk.
Kulturyttringar så som musik, teater, konst och litteratur finns kvar och upplever en renässans men separerade från sitt upphov och därmed något som lever vidare enbart genom aktiva val.
Och (statligt) ekonomiskt bistånd.
student Lindström, 2005
[1] troligt spelade den ökade rentätheten en icke oväsentlig roll i sjukdomsupphov/-spridning
[2] slaktvikten har minskat märkbart de senaste åren, torde göra att 400 snart är i underkant
[3] Senaste exemplet: Jokkmokks kommun tar på eget bevåg kontakt med ”Stockholm” för få sametingets nya parlamentsbyggnad till kommunen, trots det faktum att samerna i sametingets plenum i god demokratisk anda beslutat att byggnaden ska uppföras i Kiruna.
[4] ex: sametingsvalets vinnare 2005 inte kommer att ha något större genomslag i politiken för övriga partier går samman för att förhindra detta
[5] ”hela” sju miljoner kronor är lagt på detta under tio år, en snabb kalkyl ger förhanden att det är ungefär lika mycket som departementet betalar i lönekostnad för en tjänsteman under samma tidsperiod
[6] FN önskade i samband med urfolksdekadens start 1993 att termen urbefolkning skulle ersättas med termen ursprungsfolk – just för att de flesta berörda folk sällan varit bosatta/-fasta och därmed alltid drar det kortaste strået i markfejder
[7] Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm, sidan 57
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar