oooh, vad det är kul att jobba gratis

Undertecknad är vad som i den moderna världen kallas content writer. Jag ska med en begränsad, och till viss del fördefinierad, mängd ord skriva artiklar som gör att kundens sajt blir indexerad på vissa nyckelord av sökmotorerna och därmed har möjlighet att placera sig högre upp i träfflistorna.

Det är en sysselsättning som passar mig utmärkt, jag tror det beror på att jag är lapp och erkänt fåordig (jo, för fan så är det) och tillhör den grupp av människor som inte hade några problem få fram meddelandet med de två hundra nittio tecken som fanns till förfogande i sms-begynnelsen.

I SEO-världen läggs inte alltid någon vikt vid att dessa sökordartiklar ska ha något läsvärde eller ens vara läsbara, det är dålig stajl, enligt min professionella bedömning. Det handlar nog till stor del om vad dessa artiklar får kosta eller rättare sagt hur stor vinst SEO-företaget ska ha. Slutkund betalar nog ur mitt perspektiv en rimlig summa oavsett vad jag sen som skribent/underleverantör får.

Förra veckan fick jag ett nytt content-uppdrag som underleverantör, naaaajs, och betalningen cirka trettio kronor per artikel (enligt satt modell, och en eller ett par arbetstimmar i snitt). Trettio kronor inklusive skatt sociala avgifter och moms, alltså. Inte naaaajs. Jag avböjde och hälsade SEO-företaget välkommet tillbaka när budgeten var åtminstone femton gånger större. Jag lär inte höra av dem igen.

Det går faktiskt att få människor att leverera texter till den oförskämt låga ersättningen. Slutkunden ser inte alla artiklar och mycket skrivs i länder med helt andra lönenivåer, och språkkunskaper (i svenska).

Inte bara jobba gratis, utan kanske till och med gå back
Undrar om det kallas lönedumpning när Maud Olofsson engagerar tusentals kvinnor för att representera kvinnors företagande och entreprenörskap för att blogga och vid åtminstone fyra gånger per år vara tillgängliga för skolträffar, informationsmöte eller vad det nu månde vara. (Behövs inte fler karlar som egenföretagare, eller ville de inte jobba gratis?) Lägg till detta att kvinnor som är egenföretagare ofta har djävligt lusigt betalt, och att vår nuvarande regering gärna lägger över den sociala tryggheten på enskild individ (a-kassa, pension, sjukpeng) genom att locka folk till egenföretagande  så har vi en soppa som lämnar ruskigt dålig eftersmak.

Tänk på hur många delar din timpenning ska täcka nästa gång du blir "erbjuden" att bli egenföretagare och fakturera istället för att bli eller fortsätta vara anställd (a-kassa, pension, sjukpeng, företagsförsäkring, dator, telefon, abonnemang, friskvård, sjukvård, hälsokontroller, skrivbord och bra stol, skrivare och säkert mer beroende på vad du gör).

Jo, det är kul att vara egenföretagare – men inte så kul att jag vill betala för att vara det.

– Direktör Lindström

läkare eller politiker – smaklig måltid

Klockan är snart åtta, det är söndagsmorgon och i radion tävlar två programledare om att vara osmartast. En alldeles bedårande radio kan jag meddela, som går på solenergi eller muskelkraft, vad det nu finns mest av för tillfället.

De två morgonpratarna ägnar säkert en halvtimma åt att munhuggas om vilken yrkesgrupp som är viktigast. Jag drar slutsatsen att de hamnat i denna verbala dragkamp via en ambulansförare som av någon anledning medverkat, eller pratats om tidigare i programmet alternativt i tidigare program. Damerna har som kokat ner alternativen till läkare eller politiker: Jamen, läkare kan ju rädda liv, så dom är viktigast. Näee, politikerna bestämmer över läkarna.

Jössesjävlar! Läkare räddar liv varsch fan de än är, oavsett vad politikerna säger.

Häpnar. Tar en påtår och lite frukostostkrokar.

Väntar... Läkare eller politiker? Jag kan höra Hajen-temat i bakgrunden.

Till slut skriker jag åt radion: Men för i hela friden! BONDE!! Bonden, då?

I Sverige produceras nu för tiden bara mat till halva befolkningen. Vid ett importstopp tar det sissådär tre dagar sen är det bara att dra åt svångremmen, även för läkare och politiker.

Självklart handlar jag lokalproducerat.

Självklart.

tunisisk kycklinggryta

stora gester, mycket doft och smak, generösa portioner – här är en gryta som inte kostar skjortan men räcker till hela kvarteret – jag väljer lokalproducerat, ekologiskt, krav

• 1 kyckling, hel med skinn och ben – dela i 8–10 bitar, ta bort skinnet om du vill (det vill Sputnik att du vill)
• 1 tub tomatpuré (200 g)
  
• 1 vitlök, skalad och grovhackad
• 1–2 förpackningar kokta kikärtor med spad
• 4–6 potatisar, mjöliga, i rejäla bitar (skalad om ej ekologisk)

du behöver en rejäl gryta, att både bryna och puttra i

1. bryn kycklingen i storgrytan
2. i med hackad vitlök, bryn – håll koll så det inte bränner
3. i med hela tuben tomatpuré
4. salt och sambal oelek
5. i med kikärtor och spad
6. i med potatis
7. slå på ett par deciliter vatten
8. låt grytan stå och puttra nån timma på svag värme, när potatisen är klart är det bara att servera (späd med mer vatten om det behövs)

servera på toppen av ett spagettiberg eller tärnad banan och jordnötter och kanske ris

tack Sara och Kamel för receptet, Midnattshörnan i Kiruna

vatten, stan ska vara full av vatten

att en miljöhuvudstad med vatten i världsklass inte bjussar på en slurk, och på kuppen drar massa miljöfördelar på bjudvattnet, är irriterande

Stockholm stad stoltserade med utnämningen Europas miljöhuvudstad 2010. Den fina titeln har man fått för att "staden under kan året vara ett föredöme i miljöfrågor för andra städer och som kan dela med sig av goda exempel för bättre miljö i Europas städer".

"Kan"? Till intet förpliktigande? Då kunde man hoppat över utnämningen. Det ska vara ska (möjligtvis bör), enligt min lagom ödmjuka mening.

Stockholm Vatten skryter med vatten i världsklass, och menar att vi inte alls ska behöva shoppa vatten i flaska för att veta att vi dricker bra vatten. Alla miljövidriga och ekonomiska nackdelar med buteljerat vatten känner väl de flesta till vid det här laget.

I min värld byter Sthlm stad och Sthlm Vatten ut de där tunga brunnslocken på stadens torg och rymliga trottoarer mot fiffiga porlande vattenmojänger under åtminstone sex av årets tolv månader, till törstandes tröst. Jag är helt övertygad om att en designtävling eller ett examensarbete löser alla praktikaliteter.

Upp till bevis Sthlm stad och Sthlm Vatten.

hänryckningens rekordtid

konstaterar under träningsrundorna att tiden mellan hägg och syren, detta nådens år 2011, blev osedvanligt kort – så kort att det knappast fanns tid för någon hänryckning, snarare en ståfralla i hallen

vart har jag då så brådis, jag som springer överallt och hela tiden?

ingen särskild stans

det är nåt i själva steget som är befriande – känslan av att vara kapabel, andens makt över materien – det nästan tidlösa meditativa tillstånd jag når medan jag springer ger ett mervärde långt bortom schysst hydda och fungerande pannrum

klivet ger tid och utrymme för funderingar om livet, mod att adressera och kraft att genomföra

tio mil i midnattssol – lapland ultra

Trycker på "betala". Undrar om det är så att nån sladd faktiskt är feldragen i pannrummet när man (jag) betalar fem hundra kronor för att få springa tio mil, när man (jag) kan få kuta betydligt kortare sträckor alldeles gratis..?

Denna intrikata frågeställning kommer vi (jag) att beröra flertalet gånger under de sex veckor som är kvar till loppet, ultramaran, går av stapeln hemma i norr. I Adak. De trakter där mormor Mimmi slog skrubb-Hulda i en skidtävling för bortåt hundra år sedan.

Hur laddar man upp för hundra kilometer? Knappast genom att ta några tiomilarundor, i alla fall, så mycket vågar jag påstå. Men jag började med att dubbla min dagsdos, öka från sju till tio kilometer per dag till femton–tjugo när jag för ett par veckor sedan började planera. Och öva på att springa med mat i magen.

bron är inte bred nog för oss båda

Måndag, en bra dag att dra ut till odlingslotten i bromma – då är där ganska folktomt. Hårdgå både fram och tillbaka ger en schysst dagsdos.

Sagt och gjort, trampar iväg med löplapploppan i släptåg. Det är snudd på omöjligt hålla ett jämt och bra tempo när varje liten doftfläck ska undersökas minutiöst. Känner hur det svider i hårbotten, av irritation, redan i rolleparken. Kul, sjutton kilometer med en som inte kan gå sjutton meter utan att stanna. Jävla Ceasar "man får dom hundar man behöver" Millan. Han har verkligen noll koll.

Ett par timmar bland jersmin, krusbär, vinbär, fläder, rabarber och ogräs känns som en god investering. Sputnik gillar inte myror. Framförallt inte när dom bits. Bit tillbaka, sa jag, kittlar dödsskönt i kistan. Ser ut som sinnebilden av trädgårdsmästare när vi vandrar genom bromma tillbaka mot södermalm, ganska skitig och rejält rispade armar – krusbärsbuskar är inte att leka med, eller i.

Vi har börjat stigningen upp mot tranebergsbrons topp, går väl till höger och vi möter en hunk, jälla stilig karl som kommer springande nedför bron. I stället för att hålla ut ytterligare en decimeter på den helt tomma, fyra meter breda gång- och cykelbanan, väljer han att springa nära och sätta en axel i min, en regelrätt tackling. Nog för att jag är tilldragande men behärska sig, för bövelen!

Praktexemplaret var ett praktarsle.

femton kilometer mitt i fjollträsk

Jag hatar att springa bort till en punkt och vända tillbaka. Jag gillar verkligen inte att springa samma runda flera gånger. Så har det nog alltid varit. Gillar inte göra om saker över huvud taget.

Rundar fredhällsklipporna, drar norrmälarstrand ner till stadshuset. Raka vägen till slussen, stadsgårdskajen, på södra sidan malmen genom hammarby sjöstad, från skanstull årstasidan ner till liljeholmsbron och vips – femton kilometer. En inte helt tokig runda, om jag får säga det själv. Årstasidan är en bra slutkläm. Vänlig, försonande om än lite backig.

Lapplurvet uttråkad, lappkäringen ganska trött. Det går helt enkelt inte få till en bra springning över milen utan att ha med lite vatten och bränsle av nåt slag. Ska jag verkligen behöva skaffa ett vätskebälte?

tio kilometer - fredhäll och riddarfjärden

Det bär alltså iväg norrut för långlopp den första juli, och nu börjar letandet efter lite längre rundor än de vanliga runt åtta kilometer.

Utgångspunkt är knivsöder, och jag funderar på hur långt det blir om jag slår i hop rundorna riddarfjärden och fredhällsklipporna – var och en på cirka sju och en halv. Vilket håll då? Tror jag börjar med klipporna eftersom jag vet att jag blir slarvigare när jag skubbat en bit och med långspring i sikte är det uteslutet att vricka eller trilla.

Sagt och gjort, efter västerbropassagen passerar vi smedis på väg mot fredhäll. Rundar längs med vattnet på och kommer så småningom fram vid tranebergsbron, följer bergslagsleden mot norr mälarstrand hela vägen bort till stadshuset. Över till slussen via riddarholmen och hemåt via söder mälarstrand.

Tio kilometer och cirka fyra hundra meter säger mätmakapären. Okejdå, säger jag och vet att eventuell felmätning kommer att vara konstant. En schysst milrunda.